:/
Du ska kanske tänka igenom dina misstag.
Som du så ofta ville visa, alltför många gånger.
Jag ville ju bara gömma mig, ville aldrig mer titta upp. Varför gjorde du såhär?
När du visste såväl, att det gjorde så ont.
Jag ska gråta mina tårar, och du har blivit så förändrad och det känns just som regn.
Kärleken gör ont. Det vet nog vem som helst, och det visste faktiskt jag också men jag trodde aldrig att smärta kunde vara såhär stark.
Mina tårar kanske kommer torka, mina tårar kanske fryser. Vill du att jag ska sjunga i solsken och skratta tillsammans med någon dyrbar?
Eller vill du se mig i det svarta gråtandes ensam?
Jag har lärt mig om livet, lärt mig att älska, lärt mig att gråta och lärt mig att iskallt ignorera för att klara det här. Kan du inte förstå att du är en av dom största problemen i mitt liv, en av dom gångerna jag verkligen brytit ihop, har varit ditt fel. Snälla varför kan du inte bara låta mig gå, för oavsett hur mycket jag älskar dig, har jag växt mig stark och insett att ingen ska få gå igenom denna mardröm. Du jagar mig i drömmen, med ditt mjuka ansikte, men jag ville inte se.
Inuti en depression, utanpå ett blankt öga.
Det skulle ju vara min odödlighet om jag fick vara med dig. Men du ville, och det enda du kunde var att se mig dö. Sedan efter att du verkligen berättat sanningen så insåg jag har mina hjärtslag avtog.
Suddiga minnen som stog mig nära bleknar bort, och snart ska jag glömma dig på riktigt och aldrig mer skänka en tår. Du var mitt allt, och jag undrar ibland varför? Eftersom att smärtan du gett mig och smärtan jag tog emot fick mig att sluta andas, så insåg också jag att jag aldrig mer kommer att titta dig i ögonen och gråta.
Vi var fast i en dröm, som jag trodde var sann, men mitt hjärta som är i tusen bitar förklarade snabbt och enkelt att jag vaknat för länge sen. Aldrig hade jag trott detta om dig, men jag hade tydligen så fel. Men du kan sluta ge mig smärta för snart klarar jag inge mer. Och du kan sluta tro att du aldrig sårar.
Jag önskar jag kunde låna ut mitt liv och leva utan.
Om jag skulle kunna ge min smärta till vem som helst, skulle jag ge den till dig. Du skulle inte känna dig hedrad på något sätt, ditt liv skulle bestå av tårar, endast av tårar.
Och när du hade fått miv liv skulle jag aldrig vara rädd för att misslyckas.
Som du så ofta ville visa, alltför många gånger.
Jag ville ju bara gömma mig, ville aldrig mer titta upp. Varför gjorde du såhär?
När du visste såväl, att det gjorde så ont.
Jag ska gråta mina tårar, och du har blivit så förändrad och det känns just som regn.
Kärleken gör ont. Det vet nog vem som helst, och det visste faktiskt jag också men jag trodde aldrig att smärta kunde vara såhär stark.
Mina tårar kanske kommer torka, mina tårar kanske fryser. Vill du att jag ska sjunga i solsken och skratta tillsammans med någon dyrbar?
Eller vill du se mig i det svarta gråtandes ensam?
Jag har lärt mig om livet, lärt mig att älska, lärt mig att gråta och lärt mig att iskallt ignorera för att klara det här. Kan du inte förstå att du är en av dom största problemen i mitt liv, en av dom gångerna jag verkligen brytit ihop, har varit ditt fel. Snälla varför kan du inte bara låta mig gå, för oavsett hur mycket jag älskar dig, har jag växt mig stark och insett att ingen ska få gå igenom denna mardröm. Du jagar mig i drömmen, med ditt mjuka ansikte, men jag ville inte se.
Inuti en depression, utanpå ett blankt öga.
Det skulle ju vara min odödlighet om jag fick vara med dig. Men du ville, och det enda du kunde var att se mig dö. Sedan efter att du verkligen berättat sanningen så insåg jag har mina hjärtslag avtog.
Suddiga minnen som stog mig nära bleknar bort, och snart ska jag glömma dig på riktigt och aldrig mer skänka en tår. Du var mitt allt, och jag undrar ibland varför? Eftersom att smärtan du gett mig och smärtan jag tog emot fick mig att sluta andas, så insåg också jag att jag aldrig mer kommer att titta dig i ögonen och gråta.
Vi var fast i en dröm, som jag trodde var sann, men mitt hjärta som är i tusen bitar förklarade snabbt och enkelt att jag vaknat för länge sen. Aldrig hade jag trott detta om dig, men jag hade tydligen så fel. Men du kan sluta ge mig smärta för snart klarar jag inge mer. Och du kan sluta tro att du aldrig sårar.
Jag önskar jag kunde låna ut mitt liv och leva utan.
Om jag skulle kunna ge min smärta till vem som helst, skulle jag ge den till dig. Du skulle inte känna dig hedrad på något sätt, ditt liv skulle bestå av tårar, endast av tårar.
Och när du hade fått miv liv skulle jag aldrig vara rädd för att misslyckas.
Kommentarer
Trackback