....

Du sa det jag ville höra, du visste vad.
Du visste hur du skulle göra för att få mig igen, och du visste ännu bättre hur du skulle kunna såra mig som mest. Hur ska jag kunna gömma mig bland alla stenar som ligger på en liten, liten plätt och havet ligger precis intill och tar upp den stora platsen.
Kanske borde jag gå och bli ett med havet, leva där under ytan och äntligen skölja bort bandet runt ögonen som hindrar mig från att se den verkliga sanningen, som inte längre gör mig naiv. Och när jag ligger där under kommer svärdet i mitt hjärta att rosta och till slut försvinna. Det gjorde ont, och det gör ont. Och jag glömmer inte så lätt.
SÅ detta är kanske slutet och bredvid mig själv sitter jag och tittar och äntligen ser jag att denna flicka som heter Jag aldrig kommer att gråta en tår så länge hon stannar där uppe, och det fick mig att pusta ut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback