jessikaa

att bara skriva ner denna flickas brustna hjärta, som gör allt för att få denna värld att fungera, hon sitter ofta alldeles ensam där nere i tomheten, han vet att hon är där och han vet att han har gjort fel.

det enda du kunde göra var att såra, krossa, döda en liten flicka. du var beroende av denna otäckhet!
hur kan det kännas så bra, varenda dag, varenda minut, ha det på sitt samvete!

hon växte sig stark, men kanske inte stark nog, hon satt fortfarande ofta ensam men kanske inte i tomheten men numera i tystheten, om det nu skulle vara bättre. men hon drömde sig ofta bort i fantasin.

hennes drömmar, drömmar om en bättre yta. att kunna vara iskall, men den flicka var på tok för känslig för det.

fan för dig, fan för oss, när vi kanske är som främlingar för varandra varför ska du och jag vara av samma, denna kolsyrade massa som sticks!
jag önskade att jag kunde sjunka ner och somna!

ja, hon ville somna och kanske inte vakna på ett tag, kunna vänta tills det hade gått några år, då allting hade förändrats, eller kanske till och med hade glömts!

denna sårbara lilla flicka som så gärna ville ha en yta, kunde inte längre gå, hennes såriga fötter hade ständigt gått på vassa knivar. det skulle inte ta lång tid innan hon föll.

hon hade inget gjort för att detta förtjäna men i många år försökt att slicka alla sår. hon försökte med klister och tejp, hon försökte med allt, men det fungerade inte, men hennes små knutna händer ber en stilla bön, att det onda snart är över, att hon ska sluta gråta.

det smakade svagt av salt, dom små dropparna, men när hon nu ville utrota alla faser av kärlek, ville bränna upp alla hjärtan! göra dom stenhårda och starka, ville inte längre känna ömhet.

men sluta sårbara lilla flicka! du kommer aldrig klara det, och tyvärr så kommer du få gå igenom det här om och om igen....

:'(