Sorgen
Kanske är inte känslorna densamma, och kanske har jag gått vidare. Men kanske så finns alltid den där kärleken kvar, och kanske så glömmer jag dig aldrig. DU var en del av mitt ganska vardagliga liv, men när du inte var där så visste du ingenting.
Du visste aldrig hur det egentligen var, fast jag så gärna ville berätta.
Iskalla tårar som sakta har fryst. Och stenhårda hjärtan runt om min filosofi.
Jag förstår inte din sinnesförvirring, inte heller ditt sätt att tänka. Jag förstår inte hur du kunde ljuga.
Jag har aldrig ljugit för dig, bara inte berättat om mitt liv. Skulle du förstå? Att jag blivit så illa behandlad, att det var därför jag var så rädd.
Det känns som jag kanske har lärt mig något av det här och det var ingen felväg, eftersom några sådana finns inte. Alla vägar har man lärt sig något av, och jag vet att jag älskade dig och jag vet att du var mitt allt. Fast jag försökte gömma mig inuti mig själv. Fast jag ville ju aldrig andas utan dig.
Vi två blev till en. Och tillsammans gjorde vi allt. Men sen tack vare min naiva sida krossades allt, och jag såg inte att bandet runt mina ögon fortfarande satt kvar.
Allt jag ville upptäcka och allt jag ville göra, var en dröm för sig.
Jag vet att jag aldrig kommer glömma, dom stunderna tillsammans, och jag vet att alltind var en aning speciellt. Jag ville ju aldrig att det skulle sluta såhär. Men det var nog meningen för vill leva ointresse?
Att min sorg vuxit och inte riktigt kunna krympa vet du nog redan och den smärta du gett mig har ingen gett mig förut, men ibland ser jag det som en gåva.
För hursomhelst kan så kan det lätta att gråta ibland, om man har så mycket känslor i sig. Jag gråter för dig, för att du sårade mig, och jag gråter för min dumhet att jag inte såg något tidigare.
Allting svart, allting dött.....
Du visste aldrig hur det egentligen var, fast jag så gärna ville berätta.
Iskalla tårar som sakta har fryst. Och stenhårda hjärtan runt om min filosofi.
Jag förstår inte din sinnesförvirring, inte heller ditt sätt att tänka. Jag förstår inte hur du kunde ljuga.
Jag har aldrig ljugit för dig, bara inte berättat om mitt liv. Skulle du förstå? Att jag blivit så illa behandlad, att det var därför jag var så rädd.
Det känns som jag kanske har lärt mig något av det här och det var ingen felväg, eftersom några sådana finns inte. Alla vägar har man lärt sig något av, och jag vet att jag älskade dig och jag vet att du var mitt allt. Fast jag försökte gömma mig inuti mig själv. Fast jag ville ju aldrig andas utan dig.
Vi två blev till en. Och tillsammans gjorde vi allt. Men sen tack vare min naiva sida krossades allt, och jag såg inte att bandet runt mina ögon fortfarande satt kvar.
Allt jag ville upptäcka och allt jag ville göra, var en dröm för sig.
Jag vet att jag aldrig kommer glömma, dom stunderna tillsammans, och jag vet att alltind var en aning speciellt. Jag ville ju aldrig att det skulle sluta såhär. Men det var nog meningen för vill leva ointresse?
Att min sorg vuxit och inte riktigt kunna krympa vet du nog redan och den smärta du gett mig har ingen gett mig förut, men ibland ser jag det som en gåva.
För hursomhelst kan så kan det lätta att gråta ibland, om man har så mycket känslor i sig. Jag gråter för dig, för att du sårade mig, och jag gråter för min dumhet att jag inte såg något tidigare.
Allting svart, allting dött.....
Kommentarer
Trackback